Definify.com
Definition 2025
fahan
fahan
Old Saxon
Etymology
From Proto-Germanic *fanhaną.
Verb
fāhan
- to seize
Conjugation
Conjugation of fāhan (strong class 7)
| infinitive | fāhan | |
|---|---|---|
| indicative | present | past |
| 1st person singular | fāhu | fēng |
| 2nd person singular | fēhis | fēngi |
| 3rd person singular | fēhid | fēng |
| plural | fāhad | fēngun |
| subjunctive | present | past |
| 1st person singular | fāhe | fēngi |
| 2nd person singular | fāhes | fēngis |
| 3rd person singular | fāhe | fēngi |
| plural | fāhen | fēngin |
| imperative | present | |
| singular | fāh | |
| plural | fāhad | |
| participle | present | past |
| fāhandi | gifangan, fangan | |
Descendants
- Low German: fangen